Kommunernas socialtjänster tvingas i dag ta ett ansvar långt utöver vad socialtjänstlagen kräver och den sekundära bostadsmarknaden fortsätter växa kraftigt. Antalet sociala hyreskontrakt ökade med hela 41 procent från 2016 till 2017. Våra medlemsföretag verkar mitt i denna utveckling, tar ett viktigt samhällsansvar och bidrar till värdefulla insatser, men ser också att samhällets insatser längre räcker till.

Trots att de bostadspolitiska utmaningarna för kommunerna är omfattande har det mesta av debatten handlat om att bostadsbyggandet behöver anpassas till dem med minst resurser.

– Många unga som vill flytta hemifrån, äldre med bara garantipension, nyanlända som precis fått uppehållstillstånd eller ensamstående föräldrar som fastnat i ett långvarigt beroende av försörjningsstöd har inte möjlighet att betala för en nybyggd bostad. Ökat bostadsbyggande är därför ingen universallösning för de mest utsatta på bostadsmarknaden, säger Martin Lindvall, samhällspolitisk chef på Fastighetsägarna.

Social bostadspolitik måste få kosta

I Sverige har diskussionen om social bostadspolitik länge präglats av axiomet att svensk bostadspolitik är överlägsen andra länders. Det är ett förhållningssätt som stått i vägen för ett konstruktivt samtal om hur bostadsmarknaden kan göras tillgänglig för fler. Och priset har varit högt, för både enskilda och samhället.

– Dagens utveckling är inte hållbar. En rimlig utgångspunkt är att so­cial bostadspolitik måste få kosta och att ytter­ligare ekonomiska resurser måste tillföras för att nå de svagaste grupperna, säger Martin Lindvall.

– Vi sitter inte på alla svar, men med vår rapport och våra förslag hoppas vi inspirera fler att bidra med ytterligare idéer och underlätta för ansvariga politiker att utforma de åtgärder som behövs. Behoven är akuta, säger Martin Lindvall.

Nio förslag för att utveckla den sociala bostadspolitiken

1. Bostadsbidrag och bostadstillägg bör höjas och göras tillgängligt för fler. Gör det också möjligt att få förhandsbesked om rätt till bostadsbidrag.
2. Inför bostadspeng som kan användas för att täcka del av hyra eller månadskostnad för ägt boende.
3. Öka användningen av sociala kontrakt, där både kommunägda och privata bostadsföretags kapacitet bör nyttjas bättre inom ramen för kommunens bostadssociala arbete.
4. Inför en bostadssubvention till hyresvärdar som hyr ut åt resurssvaga hushåll.
5. Gör hyresgarantin statlig för att nå fler och utvidga garantin även till hushåll med försörjningsstöd som efter individuell prövning bedöms ha möjligheter att erhålla egen betalningsförmåga under garantins löptid.
6. Ålägg kommuner att upprätta handlingsplaner för vräkningsförebyggande arbete. Skapa fungerande samverkansformer mellan kommunen och lokala hyresvärdar.
7. Stärk incitamenten att hyra ut del av egen bostad genom höjt schablonavdrag vid andrahandsuthyrning och höjd inkomstgräns för bostadstillägg.
8. Underlätta för hyresvärdar att sänka tillträdeskraven för nya hyresgäster genom att stärka andra inkomstgarantier och den boendestödjande verksamheten. Alla inkomstslag, inklusive försörjningsstöd och bostadsbidrag/tillägg, som kan räknas in i den sökandes inkomst bör inkluderas vid bedömningen av inkomstkravet.
9. Inför ett skattegynnat bosparsystem och möjlighet till bolånefinansiering (startlån) med subventionerad ränta för ekonomiskt svaga grupper.